wordsbyemma

Jag vet inte om du läser det här. Men jag skriver ändå. Mitt hjärta värker och tårarna rinner. Det har gått flera timmar sedan du gick, och ytterligare ett par timmar på det sedan allt föll itu, när allt gick i tusen bitar. Jag saknar dig redan. Och tanken på att vi kanske aldrig ses igen, gör det hela värre.

Jag förstår inte varför, varför det ska bli såhär. Varför det inte går att lösa, varför vi inte ska kämpa för att det ska fungera och jag förstå inte varför det ska göra så förbannat, jävla ont. Det gör ont att jag inte längre kommer att bli överlycklig så fort du frågar om vi ska ses, det gör ont att jag längre inte kommar att trippa ner för trappan i trapphuset på väg att öppna porten för dig, det gör ont att jag aldrig mer kommer att få känna dig vara nära mig igen. Det gör ont att vi inte längre ska ses.

Precis som jag sa till dig är du den finaste jag träffat, och hur går man vidare från det? Hur glömmer man? Hur slutar man tänka? Nästan all min tid det senaste året har gått åt till att tänka på dig, är det nu meningen att jag bara ska sluta? Det känns fel, det är inte rätt. Det känns nästan overkligt. När du sa att det var bäst att avsluta allt, var det som jag drömde. Som att allt runtomkring plötsligt var suddigt, att det egentligen inte skedde, att allt bara var en dröm. Jag önskar så att det var det.

Jag vet att jag egentligen inte kan göra annat än att försöka gå vidare. Jag vet dock inte hur. För mig finns bara du. Och jag kommer aldrig kunna sluta tänka på dig, trots att vi aldrig mer kanske ses.