wordsbyemma

Min kära kusin efterfrågade en fullständig redogörelse om min resa till Liseberg. Och eftersom hon är BRA och jag är så snäll - så kommer detta blogginlägg innehålla just en fullständig redogörelse om denna resa. Typ.

Kan börja med att skriva att jag ÄLSKAR Liseberg. ÄLSKAR! Det bästa som finns är när man kör in i Göteborg och bland det första man ser är just Liseberg. Magen pirrar, leendet blir bara större och större och jag känner mig som ett litet barn! Detta var just det som hände när jag och Helenus körde in med hennes gula i bil i Götet, och efter att ha kört runt i cirklar för att till slut hitta en parkering, begav vi oss till Liseberg. Och OJ vad kul vi hade! Vi åkte Kålleradofloden tre gånger under denna vistelse, och Flumride en gång. Så, ni kan ju tänka er hur vi såg ut. Totalt genomdränkta, flera gånger om! Vi garvade ihjäl oss under en åktur i Kållerado då en familj åkte med, och pappan i familjen desperat försökte torka av sig med handduk så fort han fick lite vatten på sig. Vilket självklart var helt meningslöst.

Balder var lika rolig som alltid. Den känslan när man åker upp i första backen är obeskrivlig! Jag babblade på och informerade Helenus om hur högt upp vi var, att vi ser vägen vi åkte på innan och att vi snart är uppe på toppen. Helenus blundade konstant och sa åt mig att hålla tyst. Haha.

Den mest intressanta attraktionen för min del, var dock Atmosfear, som är helt ny på Liseberg, jag hade alltså inte åkt den innan. För er som inte vet är det gamla utkikstornet som har gjorts om till ett fritt fall (Europas högsta fritt fall, faktiskt!!!). Så ja, det är en aningen högt. Tornet är 116 meter högt, jämfört med Höjdskräcken som är 60 meter högt. Och jag, som är totalt orädd när det gäller att åka karuseller, var inte så kaxig när jag var påväg uppåt i Atmosfear. Hade sett andra medan jag stod i kön åka den. Några grät. En gjorde korstecknet. Många såg vettskrämda ut. 

Jag tror jag höll andan hela åkturen. Det gick OERHÖRT långsamt att åka uppåt, och när man tyckte att "nej, nu måste vi vara uppe, vi är ju jättehögt", tittade man upp och såg att "fan, vi är bara halvvägs...". Göteborg blev bara mindre och minde. Och panikkänslorna blev bara större och större. Runt omkring mig kunde jag höra andra "nej, fan, jag vill inte mer!!!!", "detta känns inte som en bra idé längre...." och "Nejnejnejnejnej fanfanfanfan nejnejnej". Och när det väl stannade, satt man på helspänn. Man var så fruktansvärt högt upp. Man såg hela Göteborg, plus lite till. Det kändes nästan onaturligt på något vis. Att sitta så högt upp, dinglandes med benen och veta att snart, snart släpps vi ner. Och när det hände, SHIT! Har läst på Lisebergs hemsida att det går i 110km/h när man åker ner, och vet ni vad? Det kändes! Det var över på några få, ynka sekunder. Jag hann knappt reagera från det att vi släpptes ner till det att vi stannade. Men OJ, ojojOJ vad kul det var! Alla jublade efteråt och jag satt med världens största leende. Fast att jag trodde att jag skulle dö när jag satt där längst upp, var det helt galet kul! Jag kommer definitivt att åka Atmosfear igen!

Ja, people (och Sofie) här har ni en liten redogörelse för min resa till Liseberg. Enyoy!!!